Fridtjofs grav och boplatsområdet i Fullerö

Idag nästan åttio år efter det Fullerögraven grävdes är det inte mycket kvar som tyder på att det legat en unik kammargrav på platsen! Graven var rikt utrustad och även om den plundrats redan under forntiden tillhör den en av de rikare gravarna i Sverige. Den döde tycks ha varit en krigare som deltagit i något av de många krig som rasade mellan romarna, olika germanska grupperingar och hunnerna under det stormiga 300-talet.

Den nya infarten mot Fullerö byggdes i samband med E4:an i början av 2000-talet, med den gamla bytomten i horisonten vid det vita huset (se bilderna nedan). Delar av ’’Gretas backe’’ synlig ungefär mitt i bilden till höger, med en mängd gravar, och fynd från romartid till vikingatid. På platsen finns medeltida tegelugnar, boplats- och hantverkslager med fynd av en av de äldsta järnframställningsplatser av bergsmalm man känner till i Sverige från första århundradet efter Kristi födelse (se karta nedan). Foto P. Lindbom 2012.

I samband med omläggningen av vägen mellan Fullerö och Vattholma, hittade Vägstyrelsens arbetare våren 1934 en grav. Den låg i vägslänten ca 70m öster om Söderbyn på hemmansägaren Pettersons ägor. Vid grävningarna i den hög som låg i den slänt som gränsade till vägen hittades sot, kol och obrända ben, vilket fick arbetarna att kontakta Riksantikvarieämbetet, som skickade arkeologerna Hellman och Gillgren för att undersöka graven. Upptäckten av kammargraven rönte inte den uppmärksamhet som den normalt skulle ha gjort, men det slumpar sig så att den hittades under en mycket hektisk period i Uppsalas arkeologihistoria. Professor Sune Lindquist höll som bäst på att avsluta sitt stora verk om Uppsala högar och Ottarshögen (utkom 1936), samtidigt som han letade efter hednatemplet i Gamla Uppsala, och handledde i sina studenter vid grävningarna i Valsgärde.

Till en början resulterade utgrävningarna i Valsgärde i relativt medelmåttiga vikingatida båtgravar, men 1930 hittade man den första vendeltida båtgraven Valsgärde 5. Som sedan i rask takt följdes av ytterligare tre vendeltida gravar; 6, 7 och 8, vilka grävdes under perioden 1930 till 1936. De fantastiska gravarna var fullt jämförbara med båtgravarna från Vendel, och de unika norska gravarna från Oseberg och Gokstad. Dessa fynd innebar dock att institutionens resurser och kapacitet ansträngdes till bristningsgränsen, då fynden var så rika och omfattande. För att hinna med togs en paus i utgrävningarna i Valsgärde under 1934-35, då man i stället ägnade sig åt att katalogisera och konservera fynden. Det var först 1936 som man återupptog undersökningarna och grävde ut grav 8. Sammantaget ha inneburit att kammargraven från Fullerö kom i skymundan av de unika fynden från Valsgärde, något som tyvärr gäller än idag.

Mannen står på toppen av den av torvade gravhögen, mot norr med Fyrisån och Fullerö gamla bytomt i norr. Observera de båda vägarna, den gamla och den nya som möts i bildens centrum. Mannen på bilden tycks stå och se ner på gravens nordvästra skadade del (se foto, nedan), som inneburit att gravhögen måste tas bort. Foto G.A Hellman 1934 (ATA).

Det tycks som Vägstyrelsens arbete med vägens nya sträckning kommit i gång precis då tjälen gått ur marken tidigt våren 1934. Bygget och grävningarna verkar ha skett under en viss tidspress, vilket kan förklara varför Sune Lindquist, som normalt besökte grävningarna innan de påbörjades och övervakade deras genomförande, inte verkar ha varit närvarande under utgrävningarna av graven. Greta Arwidsson tycks dock ha besökt utgrävningarna tidigt under april, innan man börjat gräva, eftersom fotot nedan är taget innan man torvade av graven (se foto ovan, nedan).

Fotot är taget i april 1934 innan de arkeologiska undersökningarna av graven, troligen visar de skadan i samband med vägarbetet i gravens nordvästra del, den som föranledde den arkeologiska undersökningen av graven. Foto Arwidsson 1934 (ATA).

Foto taget våren 2012, Gravhögen är för länge sedan borttagen, där av höjdskillnaden mellan fotona, men bilderna är tagna från samma plats. Kvar till höger är terrassen som graven låg på och platån som utgjorde ’’Gretas backe’’ och som grävdes av Stockholm seminariet under ett antal säsonger på 1960-talet. Observera den gamla vägsträckning på bilden ovan, en väg som idag är överplöjd och ligger under de moderna åkrarna. Foto P. Lindbom 2012 (se karta nedan).

Hellmans karta över Fullerögraven, med de olika vägdragningarna, där den gamla vägen idag på ytan är spårlöst försvunnen och ligger nerplöjd i åkrarna, medan sträckningen från 1930-talet fortfarande finns kvar, men har ersatts av en ny väg som byggdes i samband med E4:an 2003. Den nya vägen går längst ute i det högra hörnet (se karta nedan) (ATA).

Graven grävdes ut under perioden 24/4-3/5 1934. Det jordblandade röset var beläget på en grusrygg och var ca 11m i diameter, och 1,2m högt. Innan graven upptäcktes hade man redan hunnit schakta bort 1m av dess nordvästra kant varpå obrända ben framkommit, och omhändertogs av vägarbetarna som visade dem för arkeologerna (se bilder och karta). När man torvat av gravhögen fann man i gravfyllning bla en härd, spridda obrända benfragmet, kamfragment, slagg, ringväv, textilgfragment och keramik enligt G. A. Hellmans rapport från 2/6 1934. Man grävde nu sig ner i gravgömman och fann en gravkammare som var 4,5m lång, 2,4m bred och 1m djup, på botten av denna fanns fem guldföremål, tre ringar, en sk berlock och ett hängeförsett mynt, spelpjäser, hästtänder, sporre, harts, mera textil, ringbrynjeringar, sköldbuckla, bältesspännen och glasinlagda beslag av silver och brons tillhörande ett sk ’’praktbälte’’. Det visade sig dock snart att graven var plundrad, och att detta skett redan i äldre tid.

Den slänt som vägen anlades i och där gravhögen låg, ungefär vid avtagsvägen som går åt höger (jämför bilden ovan). Slänten finns med på Hellmans karta ovan. På bilden kan man se det hus som ligger norr om gravhögen och som syns i det moderna fotot av platsen för Fullerögraven ovan. Foto P. Lindbom 2012.

I Sverige är denna typ av rika kammargravar oftast plundrade eller antas vara ’’ombegravda’’ enligt vissa forskare. I det närbelägna Valsgärde finns fyra  kammargravar som den från Fullerö, vilka även de hamnat utanför den arkeologiska diskussionen som hittills fokuserat på båtgravarna. Även i Norge finns rika kammargravar, men där förhållandet det motsatta, då majoriteten av gravarna är intakta och verkar ha klarat sig undan snikna gravplundrare och maktlystna konkurrenter.

Bild tagen från toppen av gravhögen 1934 ner mot Söderbyn som ligger ca 70m längre västerut, i bakgrunden gården Fyrisvall som tidigare hette Vallby. Foto. G. A Hellman 1934 (ATA).

Även om Fullerögraven utsatts för förstörelse och plundring, där den dödes lik är helt försvunnet, liksom hans vapenutrustning, så är graven ändå unik av flera olika skäl. Det tycks som liket grävts fram ur graven eller ur den ihop rasade gravgömman, och att man grävt ett hål i den västra delen av anläggningen och sedan dragit ut den döde. Man har då antingen plundrat honom på hans dyrbarheter, eller ombegravt honom på annan ort (se bild). Om man plundrat honom var det troligen av ekonomiska orsaker, då hans vapen och andra egendomar ansetts värdefulla. Men det kan även finnas politiska orsaker till en sådan förstörelse, eftersom en plundring, dels var en degradering av den döde genom att man tog hans nedlagda rikedomar, dels därför att skövlingen innebar att man förstörde minnet av honom och hans efterlevande släktingar. En mans ära eller eftermäle var viktigt under denna tid enligt de norröna sagorna och skriftliga källorna.

Bild tagen från samma plats knappt 80 år senare, Söderbyn ligger kvar, men det har tillkommit en del byggnader och några har byggts om. Numera går en körväg rakt igenom Fullerögraven. Foto P. Lindbom 2012.

Hellmans plan över Fullerögraven från 1934 (ATA).

I det kontinentala materialet finns det gott om likartade gravplundringar, och där varierar motiven för plundrarna från sniken egenvinning till politiska mot i en pågående maktkamp. När det gäller de sk ’’ombegravningarna’’, så kan de tyda på att man velat hedra sin hövding eller släkting och av ideologiska orsaker, och därför valt att ombegrava honom någon annanstans i enlighet med ett annat gravskick som en del i en politisk maktmanifestation. Kanske beror Fullerögravens omilda hantering på en kombination av en politisk markering och plundring, där förstörelsen oavsett motiv är en vinna/vinna situation för alla andra utom för Fridtjof och hans efterlevande släktingar som förlorat sin heder, rykte och sitt eftermäle!

Graven, observera de bortschaktade delarna i nordväst (ATA).

Trots att graven plundrats är den enastående rik, och innehåller en rad unika föremål. Den döde krigaren hade en av de äldsta kända ringbrynjorna i Skandinavien med sig i graven, han hade flera guldringar, guldmynt, guldberlock, vilka alla troligen förvarats i en pung fästad i hans praktbälte, som var försett med en mängd beslag av silver och brons med dekor av ädelstensimitationer i form av glasbitar. En del forskare tror att mannen varit en krigsledare eller legosoldat som tjänstgjort i antingen i de romerska legionerna, eller i något av de germanska krigsledarnas härföljen som härjade på kontinenten under 200- och 300-talen.

Praktbältet från den välkända Högomgraven som vanligen dateras till ca 500 e.Kr, och därför är något yngre än Fullerögraven. Praktbälten var ett skandinaviskt mode som fanns under 300-400-talen (Ramqvist 1992).

Fridtjof från Fullerö

Fullerögraven har således kommit i skuggan av Valsgärde, och gravarna från det riksbekanta Gamla Uppsala. Vi på Fullerö Park vill därför dra vårt strå till stacken och berätta om denna fantastiska grav. För att komma honom närmare inpå livet har vi valt att kalla honom för ’’Fridtjof från Fullerö’’. En man som deltagit i krigen under det stormiga 300-talet. Om Fridtjof varit en legosoldat som tjänstgjort i de sk ’’hjälptrupperna’’ som utgjorde en slags dåtida ’’främlingslegion’’ av inhyrda krigsledare och krigarföljen, eller varit en romersk legionär vet vi inte. Mycket tyder dock på att han nått en hög ställning som officer eller följesherre inom de romerska hjälptrupperna och eventuellt ingått i kejsarens speciella livgarde som under denna period ofta utgjordes av germanska krigare.

I graven har man funnit ett slitet hängeförsett mynt med kejsare Maximianus Herkules bild (se nedan). Maximianus tillhör det sk ’’tetrarkatet’’, en grupp som utgjordes av fyra makthavare, två som innehade titeln Ceasar och två Augustus i enlighet med Diokletianus reformer från 280-talet. Maximianus härskade i nuvarande Tyskland, Belgien och Holland och residerade i staden Trier, och lät prägla mynten någon gång under perioden 286 till 305 e.Kr., då han och Diokletianus avgick, och överlämnade makten till en grupp av nya makthavare, vilket resulterade i kaos och inbördeskrig. Det är först i samband med kejsare Konstantin på 320-talet som Rom återtar sin ställning som ledande krigsmakt, och ordningen återställs i Europa.

Mynt präglat till Maximianus Herkules ära, jfr med det slitna hänget nedan. Hans tillnamn Herkules gjorde att han ofta använde sig av bilder som avbildade guden och därmed skapade en koppling mellan sig själv och Herkules, och på så vis fick en ’’gudomlig’’ anknytning.

Även Konstantin startade sin bana i Trier, innan han flyttar österut och skapar en ny huvudstad i Konstantinopel. Till skillnad från sin företrädare Diokletianus förföljde inte Konstantin de framväxande ’’kristna sekterna’’ utan kom att upphöja kristendomen till stadsreligion i Romarriket 325, och anses därför vara den första kristna kejsaren.

Vi vet inte mycket om Fridtjofs tjänstgöring och liv, förutom att han någon gång under 300-talet deltagit eller varit nere på kontinenten, och troligen tjänstgjort i kejsarens livvakt i Trierområdet och då plockat upp några av de föremål som varit på modet bland i livgardet. I detta mode ingår de speciella bältesbeslag som suttit på hans praktbälte och den guldberlock som ursprungligen tros ha suttit på en svärdsskida och den fantastiska guldringen med en röd halvädelsten i karneol. Denna kraftiga ring väger mer än 60gram, och vissa forskare menar att denna guldring varit en utmärkelse eller ett ’’tjänstetecken’’ som tilldelats honom efter lång och trogen tjänst, eller efter något hjältedåd i kejsarens tjänst. Kanske har han förärats denna gåva direkt från någon av kejsarna Maximianus eller Konstantin under 300-talet. Möjligen har Fridtjof även haft en glasinlagd hjälm liknande dem från Deurne i Holland eller Berkasovo i nuvarande Serbien, då de ädelstensinläggningar glasimitationerna skulle efterhärma fanns både i beslagen på praktbältena och i de ädelstenslagda prakthjälmar som romerska dignitärer använde och germanerna försökte efterhärma.

Rekonstruktion av ett av bältesbeslagen från Fullerögraven, med silverram och glasimitationer, likheten med liknande beslag från parallellfynd från Litslena är slående. Rekonstruktion P. Lindbom.

Deurne hjälmen från en mosse i Holland, daterad till ca 319 e.Kr., och därmed samtida med Fridtjof från Fullerö. Hjälmen antas ha tillhört en german som tjänstgjort i det kejserliga livgardet i Trier under antingen Maximianus eller Konstantin, vilka bägge höll hov i Trier under 300-talets början.

Dateringen av Fridtjofs grav är bekymmersam eftersom hans gravgåvor eller de föremål som följt honom till livet efter döden spretar åt olika håll. Myntet ger dock en tidigaste datering till tidigt 300-tal, medan andra saker pekar mot sent 300-tal eller till och med tidigt 400-tal. Det troliga är att han var aktiv under andra halvan av 300-talet, vilket öppnar för en spännande gestaltning och berättelse om hans liv och leverne under sent 300-tal.

Fullerökammen fotograferad på plats i den uppkastade fyllningen utanför graven. Foto G. A. Hellman 1934 (ATA).

Ett försök till återskapande av Fridtjofs kam. Rekonstruktion P. Lindbom 2012.

Fullerögravens golv med fynd och stenpackningen runt kammarens botten (se rekonstruktioner ovan, och nedan). Foto G. A Hellman 1934 (ATA).

Fullerögravens utseende och innehåll, efter Hellmans planritning (1934). Rekonstruktion P. Lindbom 2012.

Vi vet inte riktigt vilka rika gåvor han fått med sig i graven, eftersom den plundrats, men troligen har man tagit hans vapen som utgjorts av ett svärd, hjälm och ett eller flera spjut som var brukligt under denna period och finns i flera samtida oplundrade gravar från denna period. Förekomsten av ringväv i graven visar att han varit en speciell person, då denna utrustning var ovanlig vid denna tid, och enligt skriftliga källor var en exklusiv och dyrbar utrustningsdetalj som tyder på att Fridtjof varit ovanligt välutrustad när han lades till den sista vilan. Han är dock speciell av andra skäl, då man hittat en enstaka sporre i graven, vilket tyder på att han varit kavallerist. Något som vanligen uppfattas som om den döde varit en härförare eller officer, en tolkning som tillsammans med de övriga föremålen i graven styrker idén om att han varit en viktig person.

Sköldbucklan som den låg i graven vid undersökningen (in situ). Foto G. A Hellman 1934 (ATA).

Sporren från Fullerögraven, ett ovanligt föremål, och tyder på att Fridtjof varit kavallerist, något som styrker tanken på att han tjänstgjort i det kejserliga livgardet. Foto P. Lindbom 2012.

Troligen har man missat eller inte kunnat hitta hans guldringar då man plundrade graven, möjligen satt de fast i hans bälte i en pung, som av någon anledning fastnat och blivit kvar på gravens botten. Kanske hade graven redan rasat ihop då den plundrades, eller så rasade den i samband med det att man öppnade ett schakt gravens västra del för att kunna plundra innehållet. Oavsett hur det förhöll sig med det, tycks kroppen ha släpats ut ur graven, och då gick Fridtjofs praktbälte sönder och en mängd beslag har därför blivit kvar inne i graven och utanför gravens fyllning. Även ringbrynjan hade gått i stycken och blivit kvar både på botten av graven och utanför i fyllningen som kastades upp utanför graven i nordväst, där man även hittade hans kam och textilrester och bältesbeslag. Sammantaget tyder på att man gått in från släntsidan i väster och i all hast tagit Fridtjofs vapen då struntat i att man förstört kläder, ringbrynja och praktbälte, då man ovarsamt och föga respektfullt baxade ut liket ur graven.

Den stora ringen in situ. G. A. Hellman 1934 (ATA).

Guldföremålen från Fullerögraven, den stora Fulleröringen, två släta guldringar, hänget och berlocken. (Foto C. Åhlin SHM).

Vi vill därför återskapa eller gestalta Fridtjof som en framstående germansk krigare, som kanske var en av de första makthavare som fanns i området runt Fullerö och i Valsgärde. Vi vet inte vilken relation var mellan dem som begravde sina döda i Valsgärde och Fullerö, men mycket tyder på att Fridtjof utgjorde den förste krigsledare som etablerade sig och sin släkt i området och fick en stor gravhög upplagd över sig, en sk ’’grundaregrav’’.

Fullerö och Valsgärde

Vissa forskare anser att Fullerö utgjort den ursprungliga huvudgården och att Valsgärde från början skall ha varit en mindre gård som tillhörde Fullerö, men som senare fick en framstående betydelse i samband med det monumentala gravområdet. Det ursprungliga läget för byn Fullerö tycks ha legat vid det som senare kallades för ’’Gretas backe’’, med en satellitgård i Valsgärde, men senare flyttade gården ned till ån i nordväst (det som idag kallas den gamla bytomten, (se karta nedan), för att sedan i samband med ’’storskiftet’’ på flytta ut till nya lägen, då bla Söderbyn tillkom.

Det äldsta belägget för namnet Fullerö är från 1299, på 1540-talet utgjordes byn av elva gårdar, varav fyra var frälsegårdar, sex tillhörde kyrkan och en var skatteland. På 1600-talet hade Fullerö by delats upp i två enheter, en bestående av fyra gårdar runt Söderbyn, och en bytomt runt gammelgården (RAÄ 207) som utgjordes av åtta gårdar. Tyvärr är området än idag relativt dåligt utforskat, vilket innebär att det troligen finns många arkeologiska överraskningar som ligger fördolda i jorden i området runt och mellan Fullerö och Valsgärde.